Jag har alltid tyckt att det finns något obehagligt över källare. Det är någonting med att gå ner under jord och inte se himlen utanför fönstret som jag finner obehagligt. Det värsta är ändå inte att vara nere i en källare. Det värsta är när jag ska upp och behöver släcka, när allt blir mörkt och jag ska gå upp för trappan, upp mot det ljusa och bort från den mörka källaren bakom mig. Jag kan inte låta bli att springa. Det känns som att det är någonting i källaren, någonting som kommer efter mig. Det var åtminstone så jag kände när jag var liten och bodde i ett hus med källare. Jag var rädd för källarmonstren som skulle komma efter mig när jag släkt lampan. Idag är jag inte längre rädd, men det beror nog snarare på att jag inte längre bor i ett hus med källare.